rastlös av smärta

Det här med smärta är underligt.
Antingen står man ut eller så gör man det inte. Och jag vet inte vad jag gör. Jag tappar bara tålamodet. För, jag vill så mycket men orkar inte. Tappar lusten för allt som jag egentligen vill göra. Som att jobba, baka bröd, laga mat, träna och åka och göra lite ärenden i stan osv. Men inget får jag för mig.

Just nu har jag svårt för att fokusera på annat än den smärtan jag har. Längtar till torsdag och tiden till sjukgymnasten. Sen på kvällen har jag tid med en gym.instruktör på Friskis och Svettis. Och det är två möten jag bara ska till. För jag tror/jag vet... att de kan hjälpa mig. Hoppas i allafall.

Är hemma från jobbet idag. Inte kul! Här hemma händer ändå inget kul... oj oj vad deppig jag låter. Måste hitta på nåt... det här är inte kul.

Det här med smärta igen. Jag vet och har sett flera som har smärta, som min dotter till exempel. Hur ledsen och deprimerad man kan bli. Och just när inget hjälper. Man försöker ta tabletter, man rör på sig, man gör det man blir tillsagd men det hjälper inte. Vad händer då? Jo, man blir deprimerad. Inget är kul, ingen motivation eller så. Och detta tillstånd gillas inte. Ett tillstånd som känns så meningslöst. För vad någon annan säger så är allt fel, inget är bra. Och hur kul är det då?

Men att lära någon om smärta, som aldrig har haft en smärta, som går över det normala, är svårt. Man måste uppleva. Ens tolerans nivå för smärta är väldigt olika från person till person och den är subjektiv. Finns inget rätt eller fel. Men att ha den respekten för andra och den smärta den har, är svårt för perosner som aldrig riktigt har varit med om långvarig svår smärta. Man blir inte den person man en gång har varit. Jag känner så. Jag blir sur, gnällig och otroligt trött. Och det är inte jag, normalt.

Så vad jag gör av denna dag, vet jag inte än... ska bara försöka ta tag i den.