Så där ja, då tar jag nya tag med för j-lig smärta, vilket innebär... att mina braiga dagar är slut.
Då börjar vi om, igen så...
In med smärtpiller och känna sig som en pillermissbrukare, igen. In med dofilusar i magen för att skona den. Och sätta mobilen på påminnelser för att ens komma ihåg att ta piller... som inte hjälper.
Att kämpa för att orka åka och jobba, kämpa för att orka vara hemma och inte hamna i någon sorts depression, när det är som värst. Kämpa för att försöka vara glad och inte klaga... hatar att klaga på att jag har ont. Ytliga vänner, apotekspersonalen, läkaren, sjukgymnasten, mamma i telefon hör, min dotter, människor som inte känner mig, kollegor... ser att jag har ont. De ser... kan inte dölja det. Märker det mest pga att jag säger ifrån när jag får skit. Det är de inte vana vid...
Och ni, som jag inte träffar... ni drabbas av att få läsa om mitt elände. Men det får ni stå ut med.
Tycker jag har fått kämpa nog i mitt liv nu... jag vill ha det bra.
Bara så där liksom, som jag vill ha det bra. Min inställning till livet rubbas... don´t like what.
Och vet ni?
Remissen till Stockholm Spine Center har kommit bort!!!
Ringde dom och de hade inte fått den. Åh, va jag ogillar sånt här... men kämpa!
Så idag har jag ringt min läkare... och hoppas det fixar sig.
Kämpa, kämpa... fortsätt kämpa!
Som min mamma sa när jag var yngre:
"Man måste vara frisk för att orka engagera sig i sin sjukdom"
