bort med knölen

Semester dag som består en dag på sjukhus.

Idag kommer känslorna som de alltid brukar komma när jag är med min dotter på sjukhus.

Det är sådana här dagar man får sig en dust med ödmjukhet och en klapp i ryggen om att jag ska ta det lite lugnt, känna in sig själv och bara, verkligen bara vara.
Minnen sköljer över en som om det vore i går jag fick beskedet om att min dotter fick cancer. Och jag sa, från första dagen dvs. den 8 sep -05 att jag alltid ska vara med henne i denna resa. Och än idag är jag det. För idag ska vi ta bort en knöl i hennes stump. Tack och lov, ingen cancer knöl. Men än dock en knöl som inte ska vara där. Så i dag ska den bort... bort.

Känslorna kommer och går. Att se henne vakna upp ur narkosen- bara det är en känsloresa varje gång. Hon har vaknat ur den några gånger. Och lika jobbigt, varje gång. Minnena liksom kommer när det var som värst... från amputationen. Det värker i kroppen varje gång jag tänker på den. Tycker jag är ganska stark men då var jag riktigt, riktigt svag och liten. Men ändå stark för min dotter.

Och det ska jag vara idag också.
För henne kommer minnena också... och då ska jag vara där.

Var så säker....

Min älskade dotter... mitt under behandlingen.