Ja, en märklig eftermiddag. Jag som var nervös innan jag åkte till Biva och vad händer när jag kommer närmare och närmare...jo, blir trygg och lugn. Känns helt ok att kliva in där, ser rum. 3 där min dotter låg för 6 år sedan. Känns speciellt men bra. Jag har positiva tankar om att att hon kom tillbaka efter förlamningen där och människorna var/är fantastiska.
Tonen är rå men hjärtlilg!
En underbar handledare- Charlotte... kändes som vi klickade direkt. Duktig! Vart där i många år, sen -98. Hon vet precis vad som ska göras osv. Känns tryggt! Men det kändes också att jag fick gå in och göra mycket, på en gång. Vilket jag tycker är kul! Det är då jag lär mig... än att stå och titta är inte så kul. Men det är klart... lär mig då också.
Men oj, vad trött jag var när jag åkte hem. Trodde inte jag skulle orka så länge... men det var så kul. Har lätt för att "glömma" smärtan. Förvilla!
Nu är det dags för att åka till skolan och göra prov, som skulle ha gjorts förra veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar