Tomhet

Minnen som blev instoppade i min hjärna ofrivilligt, för ca. så där 5 år sedan,
finns bara så där plötsligt, finns så klockrena än idag. Blir påmind.

Speciellt efter förra veckan. Minnena satt i ryggmärgen. 

Visste vad jag skulle göra när inte min tjej vara mottaglig för information osv. 

plötsligt var jag där igen. 

Och tog över, visste vad jag skulle säga osv. i min dotters ställe. Visste hur hon ville ha det.
Jag såg min dotters blick, då visste jag. Det behövs inga ord...
tankarna och orden finns där emellan oss ändå.
Blicken räcker!

- Mamma, du vet... säg! 

Nu, när det gått några dagar.... infinner sig en tomhet som inte går att beskriva. 

Jag bara finns! 

För vem, för vad.... jo jo jag vet men liksom det känns så tomt, tomt i huvudet. 

Så oändlig tacksam över livet... jag har min dotter här, hos mej. 

Men jag tänker många gånger.. vad hade hänt om hon inte hade stannat kvar

hos mej, hos oss... vad hade jag gjort då?

Blir bara så påmind om vad som är viktigt!

Både på gott och ont. Jag vill ju bara leva livet, utan att behöva tänka så. Jag är ju tacksam ändå.

Och precis som om det inte räckte.

En vän ringer och säger: - Jag har en tumör i huvudet. 

Jag ska opereras på måndag. 

Bara så där! 

Varför... nu berättade hon att den ska vara god.

En godartat tumör.... hoppas, hoppas läkarna har rätt. 

Vill inte mer....