Home sweet

home...

Ja, nåt annat kan man inte säga när man har varit på sjukhus i 12 timmar. 

Ändå är vi vana att vara på sjukhus vid det här laget, kan man tycka. 

Och det är stor skillnad att vara på sjukhus som personal och anhörig... oj oj, går inte att jämföra. 

Det har gått bra men usch så många minnen man fick idag. Suck, va jobbigt det var ibland. Speciellt när hon kom från uppvaket. Då kändes det precis som det gjorde när hon blev amputerad. 

Önskar inte min värsta ovän den känslan jag hade då. 

Men nu gick allt bra och nu är vi hemma. Daniel, Jennifer´s kille har varit med hela dagen. Och till jättestor nytta. Har verkligen hjälp mej och varit ett stort stöd för Jennifer. 

Sketa bra kille! 

Men jobbigt för honom oxå.... självklart!

Nu har vi stoppat i oss div. föda för att orka några timmar till. 

Inte god mat på sjukhus resturangen.

Så nu blir det sova av, vill jag lova. 

Ska bara stoppa i gumman lite smärtis piller så hon kan sova gott. 

Kram och ta hand om varandra....