Avd. A 22 a

Har funderat nu några gånger.... 

och ibland är det bra att skriva av sig frustrationen som man har.

Det gjorde jag mycket när min Jennifer blev sjuk i cancer sep. 05.

Det blev en dagbok på ca. 170 A4 sidor. 

Som kom att innehålla mina känsla och mina tankar om hur det är att vara på sjukhus, länge.

Med sitt älskade barn. 

Vad som har hänt sista tiden.... är att Jennifer har opererat sin stump, som hon kallar så fint för "Rutger". ;)

Hon op. i onsdags. Då hon "kapat" av 2 cm av lårbenet, även muskler och blodkärl mm har kortats av.

Detta ingrepp har fört med sig att hon har mycket ont. 

Och det kommer tillbaka många minnen från det att hon blev amputerad.

Smärtan är densamma.

Vi åkte hem på onsdag kväll, i tron att det smärtstillande hon hade fått räckte. 

Enl. vad läkarna sa att vi kunde göra.

Det gjorde det inte. Trots morfin i "fickan".

Vi sov hemma en natt, sov o sov... men ok. Det blev kräk, gråt och skrik. 

Men vi var hemma en natt iaf. Till slut orkade inte Jennifer.

Inte jag heller... åh, suck.

Igår tors. blev det ambulans in, dock inte blåljus. In till vuxen akuten på Ks.

Mest för en säkrare och tryggare transport. 

Blev en infart (pvk) och smärtstillande för att överhuvudtaget kunna förflytta gumman.

Sen dess har jag bråkat, även Jennifer i den mån hon kunde prata. 

Bråkat med läkarna om hur hon har haft det tidigare och vad som har fungerat tidigare. 

Vilken sort smärtmedicin som har fungerat osv.Tycker vi kan det vid det här laget.

Men nej, läkarna div. bessewissrar... har rätt och då kör vi över patienterna. 

Som om vi aldrig har varit på sjukhus. Respekt och ödmjukhet finns inte...

Man informerar inte pat. om hur man tänker gå vidare med läkemedlen. De bara ändrar och säger rakt fram till Jennifer att vi vill inte bråka mer med dej, vi har redan gjort det i 20 min. Nu blir det så här.

Vi var där för att smärstilla Jennifer. Alltså få smärtstillande i sin infart, intravenöst det går snabbare då. För att sedan fasa ut det hela till tabletter. Så att vi kan åka hem. Men nä, det gick inte. Nu huxflux är det bara tabletter som gäller då du kan äta och dricka.

Då blev Jennifer f-bannad och sa att hon vill åka hem. Och sagt och gjort.... 

Sen fick det för sig att ändra tider och tabletter som hon har tagit och ätit i ca. 5 år. 

INTE KLOKA!

Infarten nästan slets bort och ut gick vi. 

Sista kommentaren vi fick var....suck

av en undersköterska, som undrade om vi vill ha kaffe, när vi sa att vi skulle åka hem:

 -Oj, då... då spar vi pengar till landstinget!!!!

Förlåt, ville bara skriva av mej.... tyvärr blev det väldigt långt. 

Ni får stå ut... är så ledsen och trött, nu.

Önskar bara min gumma det bästa. Och framför allt att inte ha ont. 

Kram min bästa Jennifer!