en natt... som för längesedan

En av värsta natten på länge... minnen kom och gick. Svetten rann... panik ångesten gjorde sig påmind. Jag såg tunneln, tunneln som jag inte sett på länge. Sedan jag åkte tunnelbanan år. -04 i Bagarmossen. Tunneln som enlig mig skulle ta mig till helvetet. När jag kom hem kunde jag inte ens lyfta en långpanna för att göra pommes till min dotter. Jag låg i flera timmar stilla, stilla för det kändes som om hjärtat låg utanpå bröstkorgen. Jag såg det!
Tunneln, det var nog tunneln på röntgen som jag låg och analyserade.
Smärta och litet utrymme... att inte tas emot med förståelse och ödmjukhet för smärta och lite nonchalant tittade de på kallelsen, där jag hade noterat att jag har lite svårt för trånga utrymme. De fnös, åt det. Ta djupa andetag och så fick jag en liten, liten duk under min skuldra. Jag tänkte, jag biter ihop. Det gick inte i de 20 min, som behövdes. All måste göras om... vad elak jag är. Jag ville inte längre.
Jag gick därifrån med gråten i halsen. Och röd mulen i ansiktet, som jag upptäckte i spegeln ner i hissen. Inte konstigt att receptionisten tittade på mig så konstigt. Jag vill till en annan röntgen mottagning. Jag vill till Sös MR. Där har jag varti förr... där var det härlig musik i öronlurarna, där frågade hela tiden om det gick bra framför allt så brydde de sig om jag hade problem med trånga utrymme. Här fnös de åt det.

Mitt huvud har analyserat och svettats i natt.... så inget sovande. Så nu vaknade jag, trött som få. Men jag ska ta tag i dagen ändå. Jag hoppas min vän följer med mig... känns som en riktig vän.