varför, varför o varför...

Ja, frågorna kan var många. Och många gånger frågar man sig varför, varför o varför.
Varför fick Jennifer cancer?

Den frågar hatar jag, men jag ställer den många gånger, för mig själv. Att inte veta varför... att inte ha kontroll.

Önskar bara att någon, bara någon kunde säga att den har tid för mig. Bara mig! Fråga hur det är, hur jag mår, hur jag orkat osv. Men då också ha tid att sitta och lyssan... man brukar fråga för att höra svaren. Men oj, så många som frågar men som inte har tid att lyssna.
Varför tror ni att jag svarar att det är bra, fast det inte är det? Varför tror ni jag är glad, fast jag inte är det?

Men gå och prata med någon då, säger många. Tro inte jag har försökt... även Jennifer. Men vad möts man av då? Jo, så här låter det då....

Jaha, du har problem?
Ja, jag vill prata av mig om tiden då min dotter hade cancer osv. ev. min uppväxt osv. Säger jag.
Ok, vi kan börja med 3 gg så får vi se om personkemin fungerar.
Ok, säger jag.
Sen är det då max 10 gg som man brukar gå.

Mmmm, så kan det låta. Och inte bara hos EN psykolog/terapeut. Därför går jag inte till någon. Som ex. så gick jag hos Previa. Efter 3 gg. så sa hon att det är dyrt att gå här. Fast min arbetsgiare betalade. Mmmm, så kan det vara och vara beteendevetare, som hon var. Tycker lite synd om henne, faktiskt.

Och så stark man ska vara. Jag vill vara för min dotter... det kommer så djupa sms-mail osv, ibland.

Gör så förbannat ont, klump i halsen och ont i magen och tårarna bara rinner. Det gör ont inombords, som om det krampar. Mamma, jag vill ha mitt ben! Va fan har hänt....

Ett ex. på hur ett sms kan komma plingande in i min mobil... bara så där.

Hur vill du ha dina sms inplingande?
Jag vill ha en sorgeberättelse! Som prästen sa på föreläsningen om sorg. Det betyder någon som lyssnar och hör, bara på mig.

Ops, jag ska inte be om ursäkt för att det blev lång nu. Men det blev lång... den här bloggen kanske lyssnar? Vem vet...