Har en vän, en s k "cancervän" sen den tiden då våra barn var sjuka i cancer. Hon bloggar då och då. Hon har utbildat sig till cerifierad sorgbearbetare. Hon skriver inte så ofta... men oj oj, vad bra hon skriver när hon väl skriver. Är så facinerad av alla hennes ord och hur allt faller på plats. I hennes fingrar när hon skriver. Och den här gången, den här gången har hon verkligen satt ord på min gråt.
Det är så verklig... på riktigt. Gråten! Jag har liksom inte hittat orden för min gråt. För mig, finns det lite olika sorters gråt. Men den gråt jag hade under min dotters sjukdom, kommer nog och förhoppningsvis aldrig tillbaka. Den var speciell, mycket. Cancergråt? Ja, finns ingen liknande gråt.
Idag har jag en speciell gråt. Som jag skrev om i ett tidigare
inlägg så gråter jag inte så ofta men när jag gråter så gör jag det ordentligt.
Men som jag kände, när jag läste min väns blogg så fick min gråt ord. Det är precis den gråt jag har till vardags. Lite då och då... undrar om andra har sådan gråt? Hur gråter andra... visst borde vi gråta mer för själens skull? Visst?
Min pappa grät ofta och lätt. Och jag är ju pappas flicka... fortfarande. Men jag har lite annan dimension av det hela. Han kunde gråta när han var glad, ledsen och arg. Men det var olika gråt, han levererade. Och den gråten har jag fått av honom. Den gråten som gör att jag orkar leva och rensa själen, den blir ren. Känner mig nöjd, när jag har gråtit. Rensat en massa skrot från själen, den rinner ut.
Min gråt kan vara av skuld, samvete, glädje, trötthet, ork, skam, kränkningar, förolämpningar, skratt, förhoppningar, ångest, ödmjukhet, om min dotter, min mamma osv. tänk hur en gråt kan vara?
Men jag är ofta rädd för de tysta tårarna.... de som min vän skriver om, de som jag inte tillåter. De som bara fuktar ögonen. Som jag inte släpper fram...
Min väns blogg!
Hur gråter du?
