Men oj, vad jag redan saknar mitt barnbarn. Just nu kan jag tänka då och då om jag bodde lite närmare. Oj, vad jag skulle avlasta min dotter och hennes kille. Jag skulle bara vilja ha honom för att lära känna honom. Vad är det för en liten person som ska växa upp, till en man?
När vi var ensamma bara han och jag, barnbarn och mormor. Kunde jag lite sådär småkika på honom när han satt där på gräsmattan och pysslade. Min blick liksom stannade på honom och så funderade jag på just det, vad blir han, när han blir stor? Vad tänker han på när han sitter där och fnular? Hans blick far upp, tittar på mig... han drar upp axlarna som han brukar göra ibland, ger mig ett sånt där härligt leende, som bara han kan. Ögonen kisar och kinderna är som små bullar, som man vill äta upp. Hans små tänder blänker och jag kan bara inte låta bli att skratta tillbaka. Jag ser att han mår bra! Vi tittar på varandra och så fortsätter vi med det vi pysslade med. Som om inget hade hänt.
Det är just de där småstunderna som jag minns bara så där långt, långt in i min själ. Ett ögonblick!
Nu är vi många, många mil ifrån varandra. Men det funkar liksom ändå. Det är inte så farligt, finns skype och tåget tar bara 3- 4 tim. till Stockholm. Har fått lära mig att allt i mitt liv, inte alltid är så nära. Speciellt inte de som betyder mest. Eller så blir det tvärtemot.
Så, jag tar det som det kommer, för den här killens uppväxt vill jag definitivt inte att missa.
Att vara Mormor är jag så stolt över att vara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar