"Barn med cancer"
Oj, vilka minnen jag fick. Tårarna rann och jag kände att.... herregud, har jag varit med om detta med min kära dotter. Har verkligen min dotter haft cancer... man levde verkligen i en bubbla. Tunnelseende... bara jag o Jennifer kändes det som, illamående, kräkningar osv. Och massa, massa piller...
Jag fattar inte att hon orkade men när jag tänker tillbaka och nu när jag har sett detta program så inser jag hur mycket vi orkade med. Var jag nere så peppade hon mej... ja, faktiskt. Och självklart när hon var nere peppade jag henne. Men, vi tillät oss också att vara nere... gråta och var förbannade. Tror det är viktigt.
Än en gång måste jag säga att jag är så oerhört tacksam att min älskade dotter överlevde.
Som Jennifer säger: - Mamma, jag har nog inte velat vara utan cancern. Och jag förstår henne fullständigt. Den har gett oss så mycket. Svårt att beskriva hur men vi tar inte dagen för givet... har lite positivare inställning. Att vara lite ödmjukare mot våra medmänniskor. Att inte bli upprörd för det minsta lilla... va gör det om jag inte städar varje fredag? Trevligare att sitta och prata med min kära dotter istället. Att ha och få tid över till viktigare saker... att prioritera om i livet. Vad är viktigare än sin familj? Nära och kära...
Självklart funderar jag på hur mitt liv hade varit om Jennifer inte hade fixat sjukdomen. Den frågan har jag ställt mej många, många gånger. Och jag har fortfarande inte kommit på något bra svar. För mej är det helt uteslutet... att det hade hänt. Men när det var som värst... ja, då kände jag mej mycket ensam. Jag var ensam!
Idag njuter jag mer av livet och bryr mej inte lika mycket om vad folk tycker och tänker om mej, som jag gjorde förr. Vad spelar det för roll egentligen? Jag är jag och du är du... att vi bryr oss om varandra är väl det viktigaste.
Kram och ta hand om dej, för det är du verkligen värd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar