26 år i Stockholm

Ja, jag längtar jag till Stockholm. Och visst vill jag bo med min stora kärlek.

Just idag känns det inte som jag vet vart jag vill vara. Älskar det livet jag har nu, men samtidigt så vill jag vara där det inte känns så mycket av min ångest.
Där det finns av alla, där det finns något alla timmar... där mina vänner finns. Och, mitt barn och barnbarn. Där man bara får vara... ingen känner mig. Inga fördomar, inga hit och dit. Bara acceptera!

-När ska du prata värmländska igen då?
-Du känner väl den och den? Den är släkt med den och den...
-De som bor där och där... de känner du väl?
-Nä, det är inte öppet nu!
-Nä, det finns inte här!
-Nä, så är det inte här!
-Här är det så!

-Prata som vi gör!
-08:a!
-Får förklarat saker, som om jag inte visste något!

-Vilka "vänner" finns här?
-Umgås inte vänner här?
-Fikar inte vänner här?
-Måste man ha ärende till någon här, för att umgås?
-Känner mig lite mal placerad, ibland!
-Varför har jag sådan ångest och "hemlängtan" när jag ändå, får pyssla med det jag vill och älska honom?

Jo, jag saknar och längtar till "mitt" Stockholm. Inget konstigt, tycker jag.

När jag fyller år önskar jag mig några dagar i Stockholm. Bara vara...

-prata som jag vill
-klä mig som jag vill
-säga vad jag vill
-umgås med vem jag vill
-sedan ta tåget till min älskling... i Värmland