Ja, men visst är det så roligt, mysigt och härligt att träffa släkt vänner och alla önskar god jul osv. Alla är glada, alla ska köpa julklappar, skriva och skicka julkort, handla, städa, baka och laga mat. Det ska pyntas och fixas så allt ser fint ut. Bilder läggs ut på Facebook och Instagram för att verkligen visa hur bra man har det. Ja, jag också.
Mitt i allt så ska vardagen ordnas. Fylla i a-kasse kort, kontakta arbetsförmedlingen, maila, ringa, skicka intyg osv. Kontakta Csn osv. Oj, vilken dag är det... ops, det var visst röd dag, idag. Återkom nästa vardag... när f-n kommer den då? Allt bara snurrar ju i såna här tider.
Sen, sen ska det ringas till kommun, sopbilen, adressändring, läkare, hörselvården, hjälpmedelcentralen, telia, hemvården, skicka flyttkort osv. osv. Hjälpa gamla mamma... tömma sopor, hämta jackan, hämta lådan, hämta kaffet, hämta posten, tala om för henne att hon ska flytta, underskrifter osv och osv. Listan kan göras lång!
Sen, jag orkar inte ta tag i ryggen... jag har j-ligt ont. Men ej prio 1!
Vondas och skiter snart i allt!
Det är inte riktigt så mysigt och inbilla min inte att alla har det bra eller som det verkar, på utsidan.
Jag minns, när min dotter hade cancer. Vi låg på en vuxen avd. på Karolinska Sjukhuset i Stockholm. Hon sov. Jag låg vaken och undrade, vad gör egentligen alla en julaftonskväll? Min dotter hade hela kroppen full med morfin. Hon var smärtstillad från toppen ner i stortån. Hon var nyligen amputerad.
Jag kände mig ensam. Det var Julafton. Hur ska livet bli nu? Det rann några tårar nerför min kind. Hur sak jag klara detta nu då?
En halva ägg, en plastkopp med julmust och en liten, liten skinkbit orkade min dotter få i sig. Jag tror jag tog en pepparkaka, julmust och ett ägg. Vi somnade tidigt den julaftonen.
Och gissa om jag har fått perspektiv efter den julaftonen. Aldrig mer en julafton på ett sjukhus med ett barn. Jag lovar, jag vet... det är inte kul.
Idag efter dessa dagar så mår jag sådär. Ångest heter det visst. Jag vill ha det bra och det har jag. Men jag känner... det är inte nog. Minnen kryper fram... jag har det skit bra.
Jag har en stor kärlek. Jag har en fantastisk dotter och ett underbart barnbarn. Det är nog motivation här i livet. Det är mysigt men oj, vilken prestation jag och jag tror alla med mig känner inför såna här helger. Jag är inte ensam. Det vet jag.
Nytt år kommer visst snart!
Kul!
Nu ska jag först utbilda mig. Nu ska jag bli butikssäljare! När jag inte får något annat jobb som undersköterska så för jag söka mig till något annat. Punkt!
Ja, tänk va skönt det kan vara... livet. Vill härmed dela med mig av det jag tror många känner med dessa dagar. Men visst kan det vara mysigt också. Det är inte svart och inte vitt... bara lite lagom mittemellan Svensson.
Nu, om någon liten, liten timma så kommer de jag värdesätter mest i mitt liv. Min älskling hämtar mina andra två älsklingar. Nu ska jag bara få vara mormor över nyår... som jag längtar. Tiden går fort så ta vara på den. Även om du inte är mormor ;)
Gott Nytt År
&
Lev Livet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar