Det här med att åka "hem". Vad är hem, nu? Är det där jag har växt upp i 18 år? Eller är det där jag har bott i 26 år och har mitt barn, barnbarn, vänner och bekanta, fd arbetskamrater osv. Mitt vuxna livs sociala ting. Mina utbildningar, min läkare, min tandläkare... Ja, men ni vet.
När jag åkte hem från Stockholm kändes det inte bra. Jag grät för mig själv på tåget hem. Kändes konstigt. Det är nu två år som jag bott i Värmland. Och det har verkligen sina för och nackdelar. Och det visste jag när jag flyttade. Men, att mina känslor skulle vakna så pass till liv efter alla 26 år, det trodde jag inte. Har ingen positiv bild av när jag var liten och gick i skolan här, ingen positiv bild av vänner osv.
Men det är ett annat liv!
Nu vill jag skapa mig ett nytt... Med mannen i mitt liv! Ok, det krockar i vardagen, det gör det. Allt som har med vardagen, barnuppfostran mm. I grund och botten tycker vi lika. Och jag älskar honom verkligen.
Jag ser livet på lite annat sätt. Och det förstår jag. Det är stor skillnad på Koppom och Stockholm. Han är van att leva på landet. Jag är van att leva i storstan.
Jag har levt mina 26 år mellan 19 och 46 års åldern. Det händer mycket i livet då. Bildar familj, utbildar sig, skaffar arbeten, separerar... lär känna en massa människor som kommer att betyda mycket i ens liv. Det påverkar en och jag saknar dem i dag. Framför allt gamla grannar, vänner och arbetskamrater.
Här, på landet har jag inte så bra minnen av sk vänner. På gott och ont. Varför umgås med dem som gjort mig illa? Visst, de kan ha förändrats, som en del säger. Men varför riva i gamla sår och må dåligt, igen? Jag vill inte. Är då mycket hellre ensam.
Dagarna går och jag försöka göra det jag tycker är kul. Dvs. vara mycket ute i trädgården, vara med gubben och umgås med de nya vänner vi har. Det känns bra!
Som tex. var vi på goda vänners bröllop förra helgen. Så roligt och sen att träffa nya människor, som inte känner varandra.
 |
| Fam. Leveborn-Nilsson |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar