Tiden går...

Och jag hinner inte med! Men nu så... måste skriva lite mer.

Känns som jag bara jobbar och reser.
Fick inte det jobbet jag ville, verkligen ha. Hatar verkligen att resa nu. När jag kör bil har jag 12 mil enkel väg, framför mig. Kroppen skriker nej! För övrigt så åker jag tåg. Både bil och tåget tar ca. 1½ timme enkel väg. Orkar inte mer, när jag inte trivs som jag vill göra. Vissa dagar är bättre än andra men på det stora hela, skriker min själ... byt jobb!

Och ja, jag försöker verkligen göra något åt mitt problem. Men det är inte lätt på lansbygden, där det inte finns lika mycket jobb eller alternativ till jobb.
Är så trött! 

Visst, jag saknar "mitt" Stockholm, mycket. Det är jobbigt men jag saknar även mina gamla arbetskamrater. Struktur, rutiner och inget bladder hela tiden om ditt och datt. Jag är van att jobba, hårt. Inte klaga på att det är så mycket att göra. Jobba bort det då, eller hur?

Pust!

Och inte nog med att det är jobbigt på jobbet, så skriker min kropp och själ. Den skriker!
Och jag vill gråta. Det gör ont, väldigt ont.
Men klaga... det gör man inte. För det gör man bara inte... det är fel att göra det. Då är man gnällig och dålig. Livsstilen!

Jag orkar inte! Vill bara vara jag och vissa dagar vill jag klaga, bara för att få gå vidare. Ingen lyssnar heller.
Många ser mitt ansikte, som inte kan dölja något. Men ingen säger något. Jo, föresten. En kollega så. Hon frågade: Hur mår du Kicki? - Jo, då... livet går vidare. Svarar jag. Ett standard svar.
Sanningen kan bara bli gråt! Bättre ensam på en toalett, offentlig. Där kan man sitta länge, utan att blir störd. Det händer, faktiskt.

Diskbråcket bråkar!
Ja, jag tror det har anlänt ingen. Men nu i den nedre delen, av ryggen. Och med de stora myrorna. Benen sticker, hugger, värker och domnar...  här och där. Ryggens nedre del lever sitt liv.
Måste väl till slut... gå till läkare. Lättare sagt än gjort.... lever i den världen professionellt... ser dem varje dag. Vet hur en del jobbar... vill inte se dem privat, också.
Skulle också vilja ha behörighet att dela ut  piller nu. Då skulle jag just nu dela ut lite Gabapentin, till mig själv. Det är gott för nerverna och gör dem snälla mot mig. Ett tag.

Mmm, det är tufft att leva.
Jag sjunker så lågt, mycket lågt i min själ. Jag vill vet... fast det är jobbigt. För när jag väl mår bra, så mår jag bra. Nu för tiden långa perioder. Det blir bättre och bättre. Jag ska nog komm till ro im in ledsna själ, någon gång, hoppas jag.

Skönt att skriva av sig... jag vet. Livet leker inte alltid. Det vet jag, om någon.
Så, jag vågar var jag och må skitdåligt! För sen blir det så bra. Jag vet! Jag har varit där tidigare... vill bara att någon hör och ser mig, ibland.

På mitt sätt... bara någon gång, ibland.


Nu pirrar vänster ben! Myrorna leker med mina nerver i knäskålen, de kanske bygger bo?
Jävla myror!