För ca.5 år sedan drygt, gick jag samma väg. Dag ur o dag in, genom denna ingång. Uppför trappan där inne och till höger. In på Civa- Centralintensivavdelningen. Där låg hon, ny amputerad.
Nu, 5 år senare är jag med henne igen. Denna gång för lite "pepptalk".
Vilket perspektiv man får. Vad lycklig jag är som har min dotter i livet. Tacksamhet!
Det är fortfarande jobbigt, efter 5 år. Fysiskt har hon vunnit över cancern. Men inte psykiskt.
Inte jag heller!
Ta vara på livet, det är du värd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar